Tankarna kom och gick på repeat. Ungefär samma tankar av försvar, kryddade med rättmättighet, spetsade med tillbakahållen förtvivlan, de gick på rundgång. Bla, bla, bla….  Inte för första gången i mitt liv. Jag tryckte undan, jag tänkte på annat, jag visste dock bättre. Vid det här laget vet jag bättre, men det tog några dagar av denna rundgång innan jag agerade på detta ”veta bättre”.

Det vi ger uppmärksamhet växer.  Det är en tanke som återkommit till mig under ett par dagar. Det är ingen ny vetskap för mig, men kanske den har nyanserats och förtydligats inom mig.

”Motstånd förstärker”, brukar jag säga. Det vi sätter motstånd till växer. Det vi inte vill se, det vi motsätter oss, det vi känner obehag inför. Att lägga locket på är bara en tillfällig lösning som kan fungera kortsiktigt, men knappast i det långa loppet. Att lägga locket på kostar.  Men, vad händer när vi till en obehaglig känsla eller tanke säger, ”kom, nu tittar vi på det här, nu känner jag det här” och ger utrymme för obehaget. Växer det då?  Jag skrev ju inledningsvis: ”Det vi ger uppmärksamhet växer”.  

Paradoxen är, det vi ger uppmärksamhet, det vi accepterar och ger utrymme till, förlorar sin sprängkraft. När vi lägger ner kampen mot obehag i vårt inre, ser på det, känner på det, så kan det till en början växa och öka i styrka, men sedan mjukna och bli mindre.

Jag brukar jämföra det med barn som pockar på uppmärksamhet, just som du är upptagen med någon annat. Barnet kanske ökar sitt försök att få din uppmärksamhet, vädjande, klängande, högljutt eller genom att kasta något i golvet. När du riktar din genuina uppmärksamhet till barnet en stund och lyssnar, kommer det snart nog att ge sig iväg igen tillbaka till lek eller annat.

Det vi ger uppmärksamhet växer.  När vi ger uppmärksamhet till våra bekymmer och besvär på ett ytligt vis, kommer bekymmer och besvär växa. Vi kommer traggla, älta och en snöbollseffekt är igång. Ta rädsla som exempel.  Kanske du som barn, eller vuxen för den delen, har legat i ett tält och hört konstiga ljud utanför och för en stund sedan låg ni där, kompisarna, och berättade spökhistorier. Nu är ni uppskrämda och ljuden som vinden gör i tältduken jagar upp er än mer. Det stegras och stegras…. Ni ger de här tankarna, som i sin tur eldar på rädslan, inte bara uppmärksamhet utan ni eldar på… Kanske ett förlösande skratt kommer eller så slutar det med att ni skrikande springer ut, över gräsmattan och in i det trygga huset. Bortjagade av era egna tankar och vindens lek i tältduken.

Det vi sätter motstånd till förstärks, det vi uppmärksammar växer och det vi på ett accepterande sätt ger utrymme för, kanske förstår och tar till oss… kan sjunka undan i sitt krav på vår uppmärksamhet.


Så, vad gjorde jag? Jag kände. Jag kände djupare. Jag grät. Jag kände än djupare. Jag mediterade. Jag tillät alla känslor få komma. Så, äntligen, där kom förståelsen för inte bara mig själv, utan även för den andra personen. Förlösning, Frid. Jag vet inte om något har förändrats i det yttre, men inom mig har det det. Vackert så.

Bilden visar blommor som med rätt uppmärksamhet kommer växa till goda tomater. 

I Bangkok rinner en flod, bred och stark.  Det går att översätta namnet till "Kungarnas Flod". I maj 1988 skulle jag ta mig till poliskontoret för att förlänga mitt visum och då var floden det bästa sättet att färdas på. Jag minns att jag stod på en liten brygga och båten kom, en långsmal träbåt där några passagerare redan befann sig. Solen gassade och vattnet blänkte. På båten satt en man, en amerikan med de mest fridfulla ögon jag sett.  Jag hade sett munkar och meditatörer, men ingen hade haft ögon som denna man. Det var ljus och frid i dessa ögon. Vi kom att prata och han berättade att även han var på väg till polisen. Han skulle anmäla att allt han ägde hade stulits. Ryggsäck, pass, pengar... inget fanns kvar. Något i mig stannade upp när han berättade. Friden i hans ögon och den berättelsen, hur gick det ihop?   

Jag tror inte att han sa något i stil med "det verkligt viktiga går inte att stjäla" eller "det är bara värdsliga saker"...   Han sa det inte verbalt, men hela hans utstrålning lärde mig detta. Bob Marleys "Three little birds" med texten "don´t worry about a thing, cause everything gonna be alright" har jag för evigt kopplat samman med denna man på Kungarnas flod. Och nu, när jag 37 år senare skriver detta, lyssnar jag på sången "this is my message to you...". 

I tider av stark oro och förtvivlan har minnet av mannen med de fridfulla ögonen och Bob Marleys låt, hjälpt mig. 

Och tilliten växer. 

Stämmer det, att ”allt växer”?  Ta vilken vinterdag som helst, inte verkar det växa något just då.

De där små stunderna med en stilla lycka. Just nu är jag inne i ett stim av sådana stunder.  Att vakna en semestermorgon och gå ut i trädgården, äta en mogen tomat, vattna lite här och där, se efter hur växterna mår... och klippa ner bortsorterade blad och grenar i små små bitar och lägga i komposten. På andra sidan planket hör jag hur barnen leker och det är varmt ute, jag går i den tunna morgonrocken. På insidan känns allt i balans.  På eftermiddagen åker vi till Skokloster, platsen mina barn växte  upp och jag bodde i nästan tjugo år.  Mina båda barn är med, deras respektive och så barnbarnen. Tre stycken barnbarn och en hund som jag också är farmor till.  Vi äter tillsammans, vi spelar minigolf och allt är skimrande lyckligt.  Lyckan växer - men inte på det där intensiva kick-sättet utan stilla. Rofyllt. 

Jag tänker på hur de olika plantorna växer i min trädgård. Vissa växer långsamt, kanske deras rötter tar tid på sig, kanske de först växer neråt, blir stadiga i jorden. Andra skjuter upp mot himlen i en rasande fart, klematisen och vildvinet. Min lycka, just nu, växer långsamt och stadigt.