I Bangkok rinner en flod, bred och stark.  Det går att översätta namnet till "Kungarnas Flod". I maj 1988 skulle jag ta mig till poliskontoret för att förlänga mitt visum och då var floden det bästa sättet att färdas på. Jag minns att jag stod på en liten brygga och båten kom, en långsmal träbåt där några passagerare redan befann sig. Solen gassade och vattnet blänkte. På båten satt en man, en amerikan med de mest fridfulla ögon jag sett.  Jag hade sett munkar och meditatörer, men ingen hade haft ögon som denna man. Det var ljus och frid i dessa ögon. Vi kom att prata och han berättade att även han var på väg till polisen. Han skulle anmäla att allt han ägde hade stulits. Ryggsäck, pass, pengar... inget fanns kvar. Något i mig stannade upp när han berättade. Friden i hans ögon och den berättelsen, hur gick det ihop?   

Jag tror inte att han sa något i stil med "det verkligt viktiga går inte att stjäla" eller "det är bara värdsliga saker"...   Han sa det inte verbalt, men hela hans utstrålning lärde mig detta. Bob Marleys "Three little birds" med texten "don´t worry about a thing, cause everything gonna be alright" har jag för evigt kopplat samman med denna man på Kungarnas flod. Och nu, när jag 37 år senare skriver detta, lyssnar jag på sången "this is my message to you...". 

I tider av stark oro och förtvivlan har minnet av mannen med de fridfulla ögonen och Bob Marleys låt, hjälpt mig. 

Och tilliten växer. 

Stämmer det, att ”allt växer”?  Ta vilken vinterdag som helst, inte verkar det växa något just då.

De där små stunderna med en stilla lycka. Just nu är jag inne i ett stim av sådana stunder.  Att vakna en semestermorgon och gå ut i trädgården, äta en mogen tomat, vattna lite här och där, se efter hur växterna mår... och klippa ner bortsorterade blad och grenar i små små bitar och lägga i komposten. På andra sidan planket hör jag hur barnen leker och det är varmt ute, jag går i den tunna morgonrocken. På insidan känns allt i balans.  På eftermiddagen åker vi till Skokloster, platsen mina barn växte  upp och jag bodde i nästan tjugo år.  Mina båda barn är med, deras respektive och så barnbarnen. Tre stycken barnbarn och en hund som jag också är farmor till.  Vi äter tillsammans, vi spelar minigolf och allt är skimrande lyckligt.  Lyckan växer - men inte på det där intensiva kick-sättet utan stilla. Rofyllt. 

Jag tänker på hur de olika plantorna växer i min trädgård. Vissa växer långsamt, kanske deras rötter tar tid på sig, kanske de först växer neråt, blir stadiga i jorden. Andra skjuter upp mot himlen i en rasande fart, klematisen och vildvinet. Min lycka, just nu, växer långsamt och stadigt.